Röda vinbär är ju inte något förstahandsval - nånsin. Jag menar, vem tycker att det är supermums att plocka solvarma vinbär och stoppa i munnen - förutom skator och min mamma? Små barn tultar glatt fram till busken men inser snabbt sitt misstag och överger den lika fort - och de äter ändå grus och damm med god aptit... Inte ens hunden går att lura i någon större utsträckning. Och jag förstår honom, bären är ju så sura så håren på benen krusar sig, och de har små men väldigt illvilliga kärnor som sitter kvar i tänderna till nån gång runt höstlovet.
Ta bort busken? Nä, den står ju bra där den står. Låta bären hänga kvar till vintern? Nä du, det unnar jag inte de förbannade skatorna.
Men Mr Google har ju svar på allt så det borde ordna sig. Ni som nån gång sökt på vinbär har säkert redan upptäckt att jag inte är ensam om att fundera över det här. Brillianta lösningar? Icke hördu! Det finns massor med pretentiösa bakbloggar som klämkäckt vidhåller att det finns sååå mycket att göra av alla vinbär och sen kommer ett recept på mandelkakor med ett vinbär i varje. Man tömmer skafferiet på ingredienser och får för detta slit användning av 12 bär - 12! Alltså, ursäkta mig... Vad har dessa människor för buskar? Är det nån slags vinbärsbonsai-variant? Min buske (singular ja, jag har bara en) är en typisk norrländsk vinbärsbuske och tillväxthormonet är i klass med Rysslands OS-trupp (too soon?)
Man kan ju så klart göra saft - under förutsättning att man tillsätter vanilj i stora mängder för annars går familjen i så stora omvägar runt flaskan att det blir märken i parketten, men jag ville ju göra en kaka. En vanlig kaka, inte en med 47 ingredienser som kräver 7,5 högskolepoäng för att klara av. Hittade jag det via Google? Icke! Men jag hittade en sån kaka i min receptbok från när jag var oerhört gastronomiskt ambitiös - i början på 90-talet. Sen började jag arbeta kommunalt och då blev det lappgubbens tvärstopp rakt av. Receptet är från sent 80-tal, flickaktigt urklippt ur icke verifierad veckotidning men aldrig provat. Men det behövs en halv liter bär till varje kaka, en halv liter! Now we're talking!
Att det är sent 80-tal märker man på frasen "1 påse mandelspån, 35 g". Jag har mandelspån i skafferiet - såväl 100 g som 200 g, finns det ens 35-gramspåsar idag? Och i så fall, är det liksom lönt? Och man märker det också på avsaknaden av kommentarer om allergier mot gluten, laktos, ägg, nötter, dumma människor, you name it. Det fanns inte förr. Ja, alltså, det fanns säkert folk som mådde tjyvens av olika saker men de bet nog mest ihop för det gjordes inga som helst anpassningar, tack så mycket. Sen står det att man ska skålla, skala och mala mandel och det kommer jag ihåg att jag gjorde av olika anledningar förr men nu är jag snart 50 år och har väl bättre saker för mig. Jag tog mandelmjöl och det gick råbra!
Jag gillar ju inte ens röda vinbär men den här kakan blev super! Så bra att jag inte ens hann fotografera den innan tonåringen skurit lös en ansenlig bit. Därför blev det kakbit (ni märker kanske att jag konsekvent vägrar använda begreppet tårta, vilket receptet anger, men det är alldeles för ambitiöst anser jag. Det är en kaka, punkt.) men det ser ju ändå lite arbetat och bakbloggsaktigt ut med kakbit på assiett :)
And to my English speaking friends; this was mainly a ranting over the rather useless red currant berries that I have now finally found a solution to in the form of a very swift and easy recipe for a red currant cake using half a litre of berries in each cake.
